En stark skärgårdskvinna att vara stolt över

Helmi föddes en mörk novemberkväll året efter att Finland äntligen blivit självständigt. Mitt i en tid av stora händelser i världen. I samma ögonblick som hon föddes, dog hennes mamma. En tragedi som Helmi var lycklig ovetande om då men som följde henne som en skugga livet igenom. Saknaden efter den mamma som hon aldrig fick träffa. Helmi föddes för tidigt och var väldigt liten, man bäddade in henne i bomull i en trälåda för att ge henne en chans att överleva. Det var mot alla odds den lilla, moderlösa flickan överlevde. Hon visade redan då prov på sin envishet och styrka. 

Livet var inte så enkelt alla gånger för Helmi som hittade sin Karl i krigstider. Livet på den tiden var hårt arbete och deras liv var inget undantag. Barnen började komma och ödet ville ge dem mera prövningar. Deras förstfödda son drunknade som femåring, en händelse som präglade båda djupt. Tillsammans fick de åtta barn och levde ett liv fylld av hårt arbete som tvingade dem att vara initiativrika och driftiga för att överleva. Men de bibehöll sin kärlek till varandra och det är det jag minns mest när jag tänker på Helmi och Karl: störst av allt är kärleken. Tyvärr skildes de åt alltför tidigt – Karl dog i lugncancer vid 63 års ålder.

Helmi var min mommo. När vi var små kallade hon oss för mommos småflickor, för vi är ett flickstarkt släkte. Mommo och moffa levde i ett litet gult hus på den vackraste platsen i världen, Brudsund i Maxmo. I somras fick faktiskt många andra uppleva den idyll som vi växte upp med: då blev mommos hem ett café, Olivia Café&Grill. Mommos hem var platsen där man fick full service, hon bakade bullar och bröd, stickade sockor åt sina många barnbarn, städade, fejade och lagade mat. Hon tog hand om allihopa på sitt tysta, självklara vis. Utan nåt väsen av sig, utan att vänta sig nåt tillbaka.  I ett litet hus vid havet, så fylld av kärlek. Hela sitt liv hade hon kämpat för att överleva, tagit hand om sin familj, varit med om förluster, saknat, älskat och levt. Hon är en av de människor som jag beundrar allra mest.

Min mormor Helmi

Att vara fiskarhustru är att leva som Stormskärs Maja hela livet. Att vänta och oroa sig. Det var vardag för människorna i skärgården. De lärde sig att leva med den ständiga ovissheten, det fanns inga sätt att veta om fiskaren var trygg förrän man såg hans båt närma sig bryggan. Ändå hade Helmi alltid nära till skratt och fast hon levde ett enkelt liv så var hon klok. Hon visste så många saker och berättade om när hon var liten som nåt väldigt exotisk. Det skulle ha varit lätt för henne att bli bitter. Det skulle ha varit enklare att ge upp. Ändå kämpade hon, och insåg kanske aldrig själv hur beundransvärt det är. Helmi är en symbol för folk på den tiden. Starka kvinnor som levde sitt liv i enkla förhållanden, födde barn hemma med alla risker det innebar, steg upp och skötte om allt som skulle skötas om. Värmde man inte huset så frös man. Jobbade man inte för maten så fanns det ingen mat. 

Helmi skiljer sig inte så mycket från andra skärgårdskvinnor på den tiden. De var arbetsamma och jordnära. De förväntade sig ingenting och drömde om enkla saker. De höll ihop och hjälpte varandra om det behövdes. De formades till tuffa kvinnor som inte väntade på hjälp utan klarade det mesta själv. 

Nåt jag har gemensamt med min mommo är kärleken till naturen. Hon brukade sitta vid köksfönstret i Brudsund och titta ut över den älskade viken.  För mig finns inget bättre än att se ut över havet, det ger mig sån ro. Jag är inte född i skärgården men har sen jag var liten känt mig hemma här. Nu har jag bott här i snart 26 år och jag älskar fortfarande känslan att komma hem. Det är en massa pendlande, och servicen är inte längre den bästa. Men det är desto viktigare att utveckla det goda istället. Närheten till naturen och havet och lugnet. Många betalar idag för att få uppleva naturen och här lever vi mitt i paradiset. Det är en sak att vara stolt över att vara skärgårdsbo. Våra rötter i österbottnisk jord är nåt att känna stolthet över. Därför vill jag jobba för ett starkt Österbotten där vi aktivt stöder möjligheterna att leva och verka även i glesbygden.

Systrarna Svea och Helmi, sitter på den terass som idag är Olivia Café&Grills terass.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *